|
3
juni
En
härlig sommardag som bådar gott för dagen.
Mannen kallar på hjälp på telefonen.
En maskin har gått sönder och jag får rycka ut.
Vägen går genom sommarfagra nejder.
Krokiga lantliga vägar med mycket vackert att njuta av.
Kastanjeträd som blommar, gula rapsfält, kossor som solar sig.
Maskinen
lämnas över och vi får en liten pratstund med varandra innan jag
vänder hemåt.
Samtidigt startar Jakob sin resa på sin Honda,
som är en annan sorts maskin på 900 kubik från sin bostad.
Ett fartvidunder som är som gjord för att rusa fram på,
Speciellt härligt på små krokiga lantliga vägar.
Underbart att smekande få följa vägens kurvor och lutningar på
hojen
snart är det semester och då....
Men idag är det ledigt och skiftet börjar inte förrän på måndag.
Jag
glider fram utmed vägkanten, känner vägen väl och håller mig långt
ut på kanten
Det kan komma någon från andra hållet som inte håller åt sig.
Snart hemma och konstaterar att klockan blir lagom för en koppkaffe på
altanen.
Då
- nästan på samma ställe där jag körde på rådjuret, dyker
en motorcyklist upp.
I samma ögonblick ligger killen på vägen och gud hjälpe mig glider
mot mig och bilen.
900 kubikaren kommer före.
Hinner inte tänka alls.
Vad gör jag? Saktar ner farten kör ännu mer åt sidan.
Samtidigt är allt över.
Jag kikar i backspegeln och ser en lång kille resa sig upp och gå mot
diket där ögonstenen ligger.
Både killen och Hondan hade tagit en annan väg och glidit ner i
vänsterdiket
Puh!
Parkerar
och gör alla moment reflexmässigt.
Går honom tillmötes.
Han svär som en borstbindare över sin klumpighet och över sin rädsla
och över sin kära Honda.
Sedan kommer chocken och han börjar kallsvettas och darra.
Jag får honom att sätta sig ner.
Prater med honom oavbrutet
Egen rädsla och nervositet förstås men också för att hålla honom
igång.
Han försvinner bort ett par gånger men svimmar inte.
Ont har han, väldigt ont.
Han landade på sin högra axel,
så förmodligen är det nyckelbenet som gått av, påstår han
själv.
Efter
en stunds vila och lite diskussion kommer vi överens om att jag
skjutsar honom till akuten.
Han är mycket tacksam och ödmjuk.
Vi
småpratar i bilen, det vill säga jag pratar och han svarar.
Tar reda på vad han heter, bor och arbetar. kan var bra att veta om
.....
Framme
vid akuten hjälper jag honom in med ryggsäck, hjälm och jacka,
stora tunga prylar som man inte skall bära på om något är brutet.
Sedan önskar jag honom lycka till och säger att resan bjuder jag
på
när han frågar om ersättning.
Nästa gång kan jag behöva hjälp och då hoppas jag att någon
är lika tjänstvillig mot mig.
Kaffet
på altanen blev inställt förstås.
Under
dagen har frågorna radat upp sig och alla om snurrar omkring
mig.
Om jag kommit tidigare?
Om jag kört över honom?
Om han hade blivit allvarligt skadad?
Om han krockat med mig?
Om Om Om
Men
nu gick allt bra.
Jakobs ord klingar i mina öron.
Ord han eftertänksamt släppte ifrån sig i bilen på väg mot
sjukhuset.
Man säger att det finns två olika sorters motorcykelförare
Det som har kört omkull och de som kommer att köra omkull.
Nu har han gjort sin vurpa.
11
maj
Tidig
söndag morgon. Klockradion visar på 5.59 och snart går ljudet på.
Min lilla vovve, min lilla Mischan krafsar på mig och tycker att matte
skall röra på sig.
Egendomligt, men jag får för mig att hon känner på sig att det är
en viktig dag idag.
Matte, gå upp med dig du skall snart åka till Gamla Linköping och
vara torgmadam.
Bilen
är packad med mängder av små krukor.
Allt står i brödbackar som jag lyckats få tag i på olika
håll,
åtta stycken välfyllda backar med små små växter som
förhoppningsfullt skall byta ägare.
Det är tur att vi har en transportbil när jag skall på
"tjänsteresa" säger maken som alltid är mig behjälplig
när jag hittar på något annorlunda att pyssla med.
Vägen
till stan är nästan bilfri
timmen är fortfarande tidig och många har sovmorgon.
Vädret ser ut att bli fint,
kanske den finaste på länge och då blir torgdagen,
Jättegrönt, som den kallas en succé.
Vi har ett par mil till stan
därför hinner vi njuta av den vackra vårdagen och all grönska
som finns utmed vägen.
Björkarna är guldgula i solskenet,
några kossor sysslar med sitt eviga idisslande medan de vaktar
sina kalvar som snurrat ihop sig för en tupplur i morgonsolen.
Så
är vi då framme,
min syster hann före och har hunnit ta för sig av de stånd som står
till säljarnas förfogande.
Helt gratis får vi låna ett torgstånd med markis
men det gäller att vara tidigt ute förstås.
Hej hej hälsar vi och hälsas tillbaka
av alla andra som också skall försöka sig på det här
eller så har vi träffats tidigare men då som kunder.
Erika som jag köpt min Amazonlilja av hälsar särskilt
glatt.
Kul tycker hon att vi fått ihop lite och kan vara med.
Uppackning
och förberedelser tar inte så lång stund
Under tiden kommer andra torgmadammer och handlar innan rusningen
börjar.
själva måste vi ju också snurra runt lite för att hitta lite
rariteter.
När
klockan är tio är kommersen i full gång.
Där står jag som ett växtproffs och pratar.
Tar fram mitt åskådningsmaterial som kommer både från egna
foto och sånt vi hittat på nätet.
En del växtböcker kommer också till nytta.
Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp Stinas
pelargoner.
Min
syster och jag hade diskuterat om pris. Vad tar man betalt för sina
sticklingar?
Inte dyrt resonerade vi. Bättre sälja mycket och bli av med
överskottet.
Det var ju roligt vi skulle ha.
De flesta tog vi en tia eller tjuga för, men visst, vissa sorter som
ett skott av min Spindellilja eller annorlunda Hoyor eller min stora
Clivia var ju värda ett högre pris och betalades så också.
Dagen
gick fort och mer och mer av bordsytan kom fram för varje timma.
Mat hade vi inte hunnit tänka på och några hungerkänslor hade heller
inte infunnit sig.
Jag bara pratade, pekade, skrattade och hade mycket trevligt.
Dagens
höjdpunkt kom sent.
En familj med tre barn kom fram till mig,
både mamma och pappa hade invandrarbakgrund men pratade perfekt
svenska.
Mamman var svart och kom säkert från Afrika med krull i håret och
bländvitt leende.
Hon hade förälskat sig i min stora Clivia som ingen hade velat köpa
men många hade pratat runt omkring den.
Frågor som om jag fick den att blomma och hur jag gjorde osv.
osv.
Den söta svarta flickan visste inget men vi slog i mina
krukväxtböcker tillsammans och läste om
Clivia miniata, Mönjelilja, av släktet amaryllis.
Clivia efter den brittiska hertiginnan av Northumberland,
Lady Charlotte Florentina Clive som var drottning Victorias
guvernant.
Växten härstammar från Natal i sydöstra Afrika !!!!
Vi tittade på varandra och skrattade hjärtligt.
Vilken känsla, min gamla Clivia hade hittat hem.
29
april
Vilket
flyt vissa dagar kan få.
De dagar man inte är i form kan ändå bli mycket bra och få humöret
att vända.
Jag åkte till stan ganska tidigt för att uträtta matinköpen inför
helgen och kommande vecka.
En tid hade jag att passa
Jag skulle träffa en av mina uppdragsgivare och hennes
kontaktperson.
Vi fick en trevlig men kort pratstund på tremanhand eftersom tanten är
90 år och mycket klen.
Jag var nöjd, hon var nöjd och vi skildes under sirliga former.
På
utvägen stötte jag ihop med ytterligare personer som tillhörde
personal i boendet.
Trevliga personer som jag kan prata lite dittan och dattan med.
Personer som gör livet lätt och glatt.
På väg mot bilen ett möte i regnet
Ett par kommentarer och kroppstemperaturen stiger ytterligare.
Fortsatte min bilfärd till min gamla mamma
för att överlämna hennes lilla matkasse och en Lycklig Lotta.
Lottan för att pigga upp hennes tillvaro och hennes köksbord.
Vid det bordet satt en av hennes väninnor redan och fikade varför jag
strax åkte iväg på annat.
Hade
ett par ärende kvar att uträtta men slank också in till en väninna i
hennes butik.
Inte för att handla, utan för att säga, hej hej hur mår du då ?
Väninnan säljer kläder och resten går att gissa.
Har
du sett tjejen i reklamen som står i provhytten och hoppar runt
framför spegeln?
Det var så jag gjorde.
Hoppade runt med jeansen hängande över skorna.
Strök mig över mina numera smala höfter.
Gillade det jag såg.
Wow , kände jag
när jag drog upp blixtlåset i sidan på den tuffa
jeansklänningen
Det
var då jag upplevde den härliga känslan av tillfredsställelse.
Livet är ändå härligt att leva
Trots regn och rusk
5
mars
Har du upplevt att du inte kommer någonstans i dina tankar?
Oroliga känslor fladdrar omkring i magtrakten signalerar uppåt
men där är ingen hemma när man knackar på.
Hjälp behövs.
Jag har min syster men också en vän.
Värdefulla tillbehör i vardagen när den är som svårast.
Min syster finns alltid där och har alltid funnits där.
Ju äldre vi blivit ju mer värdefullt framstår det
att ha en nära och kär bundsförvant som varit med från början
någon som vet allt som behövs veta när analysbehovet
gör sig påmint.
Min
vän har inte alltid funnits där
men
från den dagen våra vägar korsades
har vi förstått att våra liv tillförts en extra dimension.
Vi tänker så lika och åt samma håll.
Våra värderingar överensstämmer
Känslomässigt på samma våglängd men inte samtidigt.
Jag
är så tacksam över mina skatter!
En syster och en vän.
Somliga
Välja
Vänner, är en annan sida i Stinas Gröna Rum.
Har du besökt den?
5
febr
Utomhus
är det mulet och snön yr.
Inget väder att promenera i varför jag har beslutat att bjuda in mina
vänner
på en fika med färska bullar.
Jag sätter fart på assistenten och snart ser jag degen pösa upp
och bli klar för utbakning.
Min arbetsbänk är framför fönstret och strax utanför har jag
fågelbordet
där många olika fåglar flockas för att äta sig mätta inför
den kalla natten.
Koncentrerad på mitt arbete med blicken på degen
ser jag ändå den gråa skuggan som sveper förbi
och samtidigt hör jag en duns från arbetsrummet.
Skuggan som svepte förbi var alltså sparvhöken och dunsen måste vara
en fågel
som i förskräckelsen flög upp förvirrat och utan orientering mot
fönsterrutan.
Mycket riktig där låg den och flämtade med sitt svarta huvud
lite på sned i en snödriva.
Vingarna lite utbredda med den vita gumpen helt synlig.
En domherre
Jag
tog med den omtumlade färggranna domherren in
Helt stilla satt den inuti min hand,
men av värmen och omvårdnaden började snart de små benen
sprattla.
Jag satte ut den i blomlådan utanför entrén där jag kunde fotografera
den.
Så nära har jag aldrig varit en domherre med kameran.
Men
det var bullarna jag höll på med och nu gick det extra lätt att kavla
och forma.
Kaffekalaset
kan börja mina vänner
Varsågod.
Christina
1
jan 2003
Vi lämnade den festligt upplysta staden bakom oss.
I backspegeln kunde jag se hur himlen lystes upp av raketer i
regnbågens alla färger.
Festklädda men tunnklädda människor vinkade när vi åkte förbi.
Vinkade till oss som åkte in i mörkret ut mot landet och hem.
Granarna snötyngda av den snö som fallit de senaste dagarna.
En trolsk färd genom natten.
Där
nere efter backens slut såg jag sista kröken innan vi svänger in på
"vår" väg.
Plötsligt från ingenstans dök det upp från vänster sida.
Från sluttningen tog det fart med frambenen.
Den smäckra halsen framsträckt och en sista ansträngning för att
komma upp på vägen
PANG!
Jag körde rakt på rådjurets bredsida det enda som hördes var en dov
duns.
Det stora djuret svingades upp i luften
och lystes för ett kort ögonblick upp av helljuset från bilen.
Nej, skriker jag.
Trodde först att jag skulle köra på geten en gång till
men av kraften i kollisionen slungades hon över på höger sida och ner
i ett buskage.
Jag
stannade bilen och klev snabbt ur.
Bertil tog över ratten och backade för att vi skulle få området
upplyst
där jag tyckte mig höra ett prasslande ljud.
Där låg hon i buskarna på sidan, ett par andetag sedan
blev hon helt stilla.
Mobiltelefon
är en stor tillgång vid ett liknande tillfälle.
Ringa 112 och rapportera när - var- hur.
Markera platsen med band vi fått på bilbesiktningen.
Därefter hade vi bara att fortsätta den lilla biten hem och försöka
glömma vad som hänt.
Går det?
Jag ser situationen om och om igen,
djuret som kastas upp i luften.
dunsen när kroppen träffas av bilen.
Ser hur geten hänger upp och ner i luften utanför vindrutan.
I
många år har vi åkt på den här vägen vid olika tidpunkter.
Många rådjur och dovhjortar har vi sett utmed vägkanten och ute
på fälten
men ingen av oss har kört på något.
Själv trodde jag att jag skulle bli hysterisk
om jag skulle råka ut för en sån här situation, men icke.
Lugnt och metodiskt gick jag till handling
vilket är lugnande och en god erfarenhet att ta med in i det nya
året.
|
