Ingenstans kan det eka så ödsligt som i en trappa

Det finns två dikter medtagna ur samma samling vilket inte var min mening ifrån början.
Med all diskussion om utbrändhet och stress
som finns idag kunde jag inte utelämna den här.
Jag tycker den speglar dagens brådska.

Om vi stannar upp en stund kanske vi hör
hur ensligt det ekar
och tar oss den tid som behövs
för att nå fram till varandra.

Ingenstans kan det eka så ödsligt som i en trappa.
Den som har ropat uppåt hör att hans röst är falsk.
Den som har ropat nedåt hör att hans röst är hånfull.
Alltid hör vi oss själva. Aldrig når vi varann.

Bara när vi har mötts och inte behöver ropa..
bara på samma avsats, lika högt eller lågt,
bara öga mot öga, med både grand och bjälke,
och en tvekande vädjan innerst i ögonvrån,
upphör det onda ekot......

Anna Greta Wide
Ur den saliga osäkerheten 1964

HEM	Grafik från Lallas Countrystyle Mary's Little Lamb
TILLBAKA
MENY