|
|
EN
GAMMAL MAN |
 |
|
|
Jag mötte en gammal man,
en tidigare arbetskamrat.
Han stod där på parkeringsplatsen
stöttade sig emot sin lika gamla bil
iklädd sin gamla slitna lodenrock
med jägarhatten som vanligt lite på sned.
En gammal trött man, idag 83 år,
men samma välvårdade person som jag kom ihåg.
Jag parkerade min bil
gick med raska steg fram emot bilen och mannen.
Han hade nyss med möda fått in sina stela ben
placerat fötterna på pedalerna
för att göra sig beredd att fortsätta sin färd.
Hej Karlsson,
det var roligt att träffa på dig! säger jag.
Nejmän, tjenare säger den gamle mannen
gör en honnörsliknande hälsning
ett minne ifrån hans tid som militär.
Sedan utspinner sig de vanliga artighetsfraserna,
jag frågar hur han lever idag.
Ensamt och tomt säger han, jävligt ensamt.
Han lever som änkling sedan en tid tillbaka.
Hur fördriver du dagarna? är min nästa fråga.
Ja, du vet man försöker hålla skiten ifrån sig.
Men annars är det ensamt.
Han lyser plötsligt upp och blicken blir lite spjuveraktig.
Ikväll är jag faktiskt bortbjuden på lite "tugg"
dom säger att vi skall "laxera".
Jag småmyser lite åt det välbekanta
tuffa sättet han formulerar sig på.
Lille rare Karlsson mig lurar du inte nu heller.
När vi skiljs tackar han för att jag gav mig tillkänna.
Då infinner sig en känsla av att han kanske inte kunde placera mig!
Tänk om han åkte ifrån p-platsen
med en massa frågetecken som sällskap till kvällen.
Det vore synd!
När jag åker vidare dyker det upp fragment ifrån vårt arbetsliv.
Just dessa tuffa formuleringar
för att skydda ett vekare inre kommer jag tydligt ihåg,
Kanske var det därför vi alltid kom så väl överens.
Han visste att jag förstod.
Han kallade mig alltid för Pippi Lotta.
Jag frågade en gång varför men fick bara till svar
att jag såg ut som en sån.
Han hade många lustiga infall och gick sin egen väg, lite annorlunda.
Bakom ryggen pratade man om honom
raljerade om hans sätt att vara.
En pensionerad major
som numera arbetade som säkerhetschef på en bank.
Han pekade alltid med hela handen som den major han fortfarande var.
Använde sitt militäriska sätt för att skoja med oss andra.
En mycket humoristisk person
med glimten i ögat som fortfarande fanns kvar vid vårt möte
på p-platsen.
Ett minne från den varma sommaren -75
den sommaren man smälte bort på arbetsplatserna.
Det var den sommaren
som papperskorgen fylldes med kallt vatten
istället för papper.
Fötterna placerade i runda arkivet för att få lite svalka.
Då fotograferade Karlsson sin arbetsplats,
Han placerade helt enkelt ett par bermudashorts
på sin stol och hängde en t-shirt över stolens rygg.
Publicerade kortet i vår personaltidning
med texten att Karlsson hade smält i värmen.
Det är den sortens humor han har.
Vi var på samma gruppresa en gång å tjänstens vägnar.
På kvällen var det dans i baren,
ett litet dansgolv nära bardisken.
Bord och stolar utplacerade runt de dansande paren.
Karlsson slog ihop klackarna, bockade och frågade om lov till en dans.
Ja tack, smålog jag
En liknande dans har jag aldrig dansat
förmodligen aldrig senare heller.
Eftersom Karlsson inte tillhörde de dansanta herrarna
förde han mig chevalereskt till bardisken
frågade vad jag ville dricka?!?
Han förklarade att han inte dansade men ville gärna bjuda upp mig.
Vi satt uppflugna på varsin hög barstol och samtalade
under våra två tillmätta danser.
Därefter förde han mig lika artigt tillbaka till min plats
tackade för min uppmärksamhet
slog ihop klackarna, bugade
och återgick till sin whiskey
och sina rökdon.
Gammal man gör så gott han kan,
dansar fan så illa,
hela kroppen rister han,
men ändan den står stilla.
En stilla
undran och förundran av Hasse Alfredsson.
|
